Ahlgren's bilar;

Nu har det gått några veckor med skolan, och det känns faktiskt helt okej. Folk har klagat på mig för att jag inte uppdaterar bloggen, så... jag tänkte vara snäll och göra det.
Just nu är mitt liv helt... knas. Jag vet inte hur jag mår, vad jag vill osv. Emmely, t ex, en utav mina närmaste vänner (anser jag) har sagt till mig i skolan några gånger att jag ser jätte ledsen ut. Det gjorde Rebecca idag också. Ser jag verkligen ledsen ut? Seriöst?
Det knepiga är att jag inte vet hur allt det här startade. Jag har alltid mått typ... toppen och allt har vart bra. Sen nu ba vips så vet man inte hur man mår längre.
Pappa gör inte det hela bättre heller. Han pressar mig med allt! Det är väldigt deprimerande, och jag kommer aldrig kunna bli den son han vill att jag kommer att bli, och det sårar mig faktiskt ibland. Att jag inte kan bli den som pappa vill att jag ska bli. Fast... ioförsig, pappa vill att jag ska få MVG+ i alla ämnen och tanka hem miljoner varje vecka, bara för att han inte har det så. Typiskt föräldrar, right?
Egentligen vill jag bara skrika åt pappa, att bara be honom sluta, låta honom leva mitt liv så som jag vill ha det!! Men nej, det får jag inte, för jag bor hos honom, det är han som bestämmer. Men vafan... jag måste väl få välja själv hur jag vill att min framtid ska se ut, eller hur?! Grah, jag blir så irriterad! Hur ska jag kunna veta hur jag vill att mitt liv ska se ut när pappa straffar mig så fort jag börjar tänka på det. Om jag inte bryr mig om idrott, vilket jag inte gör, så ska han straffa mig för det.
Jag har haft djupa problem med att byta om med alla andra i klassen, och det är förns nu jag faktiskt gör det! Och vet ni varför? Jo, för att pappa tvingar mig! Han straffar mig om jag inte gör det, så då blir det så att jag måste. Det är jättedrygt, och det får mig att må ännu dåligare, att behöva känna att fixar inte jag till min framtid så som han vill ha den, så ska jag straffas. En gång frågade jag honom faktiskt om han var tvungen att straffa mig för allt. Vet ni vad han sa? Jo, han sa: "Ja, det måste jag faktiskt".
Jag vart så arg så jag tog mina ytterkläder och stack hemifrån utan att säga ett ord. (Jag var påväg till skolan)
Tycker ni att det ska vara såhär? Ska jag behöva lida för att jag vill planera min framtid själv? Ska det behöva vara så? ...